Lite
tankar om hund i allmänhet och tollare i synnerhet
Jag är född och uppvuxen med hundar, då var det
stövare och foxterriers. De var familjemedlemmar, lekkompisar och jaktkamrater.
Hundarna skulle bara finnas med överallt, och fungera utan större besvär. Och
det var så, våra terriers gick lösa, ”hjälpte till” att mota kor – även om det
på terriervis kunde betyda att hänga lite i nån svans på nån trög ko. De
spårade skadat vilt, drev rådjur nån minut, och så paradgrenen grytjakt! På
barns vis tyckte jag att stövaren var lite tråkigare som inte kunde få vara
lös. Han tillbringade mesta vardagslivet i hundgård, men kom in i köket också.
Han lärde sig sitt och ligg, mest motiverad av att få mera kex. Foxterriern
Lyra sov i min säng och det var nog hon som gjorde mej ”hundig”. Med en sån
kompis fick man förtjäna sin status, och med det menar jag att om jag inte
förstod henne lyssnade hon inte alls, och lydde ännu mindre! Sånt är lärorikt om
man är tillräckligt intresserad.
I vuxen ålder blev valet av första egna hund en
strävhårig foxterrier, och några år senare kom jag för första gången i kontakt
med den här nya retrieverrasen med det konstiga låååånga namnet…
Först
läste jag ett reportage- jag tror det var i Hemmets Journal- med tollare i
Uddevallatrakten. En tid senare såg jag i tidningen Land en radannons ”Nova
Scotia Duck Tolling Retrievervalpar säljes” och ringde uppfödaren, som var Tore
Olsson. Han skickade ett foto på posten, jag tror bilden med den lilla röda
hunden bredvid en hundmatsäck i hallen var Jalna’s Gentle Giant. Den vidare
berättelsen om hur det gick, vem och vilka hundar vi haft finns på annan plats,
men jag kan ännu minnas min kärlek vid första ögonkastet, och påminner mej om
det ibland!
Tollarna
var nya i Sverige, vi visste inte så mycket, och senare insåg vi att en del av
den första informationen om rasen var mera vision än fakta.
Min
egen vision om vad jag ville ha för hundar omkring mej färgades av egenskaperna
hos min barndoms hundar- och vad de INTE hade.
Så jag ville ha en hund
som
kunde vara med lös överallt, en kul kompis som var läraktig och smart. Men inte
någon ettrig sak, utan den skulle gå bra ihop med andra hundar. Den skulle
kunna jaga, men på mina villkor, ihop med mej och inte försvinna ett dygn. Jag
ville inte ha någon alltför stor hund, och inte någon jobbig päls som den
strävhåriga foxterrierns. Hon hade eksem, så nästa hund skulle vara av en ras
som var kärnfrisk….
Jo,
de flesta önskemålen blev uppfyllda, om inte fullt ut i alla tollare så mer
eller mindre. Och jag har fortfarande de här grundkraven, men sen har med åren
önskelistan blivit mycket längre än så!
Ytterligare
en ras vars beskrivning kanske var mera en vision, eller i alla fall inte som
jag tydde den… Jag ”hittade” den lilla holländaren Kooikerhondje, och läste att den var en apporterande fågelhund!
Häftigt, en sån liten spaniel med proportioner som en stor hund, och som man
kunde jaga med! Under några år var jag väldigt engagerad, importerade flera
avelshundar och var med och startade en rasklubb, SKooi. Efter att ha sett
några valpkullar växa upp insåg jag att jag nog inte var rätt person att bevara
den här rasens unika egenskaper. Tollarna hade naturligtvis funnits kvar hela
tiden, och det räckte att fördjupa sig i en ras.